Prosadikter

Om jag blev överraskad av era förmågor vad gällde sonettskrivning är det intet mot vad jag upplevde efter att ha läst era prosadikter! Det var som ni själva vet en underbar mångfald av avhuggna lemmar, mörk kärlek men också en och annan extatisk lycka. Nåväl, jag vill ändå lyfta fram något av verken hur svårt det än varit att plocka fram en dikt som står ut. Dock är pseudonymen Charles alster totalt öronbedövande begåvat! Språkligt känns dikten så fantastiskt genomarbetad. Den beskriver en konkret handling, ett händelseförlopp men Charles kastar ett mystiken spindelnät över orden så att fler tolkningar än den uppenbara öppnar sig.

Nu är jag hemskt ledsen, men nu är det min röst ni hör. Känner ni en mental instabilitet inom er så låt bli att se och lyssna utan nöj er med att läsa verket, annars kan ni nog traumatiseras.

Ett tomt skal möter respirationskällan. Ett tomt skal som ropar efter mer. Efter mening. Efter 
fyllnad. Fast i ångestens besinningslösa våld. Trycks upp mot väggen, låter lidelsen segra. 
Måste ha mer. Kan inte. Kan inte andas utan. Låt sinnlighetens hand regera. Letar sig ner 
från medvetandet. Bruset tystnar bara två flämtande andhämtningar. Ge sig hän. Fyll lungor, 
låt giftet flöda. Förgifta mer, måste ha mer. Känn hur underkastelsen tränger sig in. Krökta 
bedjande fingrar över kotbron. Köttet flämtar efter mer. Despot över situationen. På väg bort, 
befrielsen närmar sig. Två utblottade skal som långsamt stänger porten till det innersta.

Charles